Var och jobbade i går i Stockholm. Tåg mina fina underbara snygga nya cykel ner till tågstationen, låste fast den ordentligt. I cykelstället, genom främre cykelhjulet och runt ramen. Fast som berget, tänkte jag. Detta var på morgonen. Jobbade hela dagen. Satt mig på tåget tillbaka till hemstaden. Såg fram emot kvällen som skulle bestå av massa trevligt häng hos brorsan tillsammans med N, T, T och lilla sötnöten. Vi skulle käka god mat, testa massa roliga öl och spela hans nya tvspel. N kom och mötte mig på stationen, vi skulle ju cykla dit. Men det blev ingen cykeltur för mig. Min cykel stod nämligen inte kvar. Den hade blivit snodd. Mitt på blanka dagen. Bland massor med folk. Mitt i centrala Uppsala. Så jävla tragiskt att man inte kan ha en cykel stående, fastlåst, utan att bli snodd. Och nu är nog den på väg långt bort för att säljas vidare. Hur lågt får man sjunka. Jag tycker att det är så himla dåligt. Jag som var så glad för mig cykel. Min examenspresent till råga på allt. Den skulle jag ju ha tills jag blev tant med grått fint hår. Men nej då. Det tyckte inte tjuvarna. Jag grät, jag var arg, irriterad och riktigt ledsen. Vart är världen på väg?!

Blev en promenad hem till brorsan. Sprang in innanför dörren och hoppade in i duschen. Försökte duscha av mig ilskan och besvikelseln. Det gick faktiskt ganska bra. Blev en otroroligt trevlig kväll med FEM rätters, massa roliga tv spel och skratt. Skratten kom fram för allt för att vi såg så roliga ut när vi spelade spelen. Vi viftade med armarna som aldrig förr. Skratten kom också för att lilla sötnösen grät så mycket för att hon var så trött att hon nästan tappade rösten. Vilket medförde att hon lät som en liten fågel.

Och hej och hå, vad jag blev mätt. En mycket bra kväll helt enkelt. Det får vi göra om tycker jag!