Bjöd in mig och N  till brorsan på filmkväll ikväll. Och så frågade han om vi bjöd in oss själva till middag också. Klart vi kan göra det svarade jag. Jag är inte den som är den. Middag med brorsan som kock är aldrid fel.

Mysigt att bo i samma stad som han (igen). Var ju skillnad när man bodde hemma hos föräldrarna och vi bråkade när man var yngre.  Vi var väldrig bra på att slå varandra kommer jag ihåg. Och sparkas. Sånt gör vi inte längre. Vilken tur va?! Skulle göra så mycket mera ont nu. Man är ju lite starkare. Men det hör ju till att bråka med ens syskon, gör det inte det? Jag tror det. Speciellt när man är jämngamla. Man menar ju inte att vara elak. Det hör som bara till, när man är liten alltså. Nu är vi bara snälla...

Det är ju dem som står en närmast som det är okej att bråka/tjafsa med för då är det så lätt sen att bara säga förlåt och sen är det glömt för de bästa stunderna man har ihop är ju när man är sams och bråken går ju över på någon sekund.

Typisk jag-blick. Jag är så söt, inte kan man väl vara sur på mig, haha!